598 dagar
861 120 minuter
Nästan 2 år.
Har varit fyllda av wie gehts, hundar i affärerna, tusen nationaliteter, öl i parken, midnattsdöner, svartklädda clubkids med vassa käkben, olika bahns som ingen vet skillnaden på, kramar från några av de finste jag träffat, svåra samtal som värker av hemlängtan, dansdansdans till benen viker sig, rökfyllda barer med billig öl, galna event, lediga jobb överallt, handla milka i mataffärna där alla kassörskor har 80-tals frisyr, klunka club mate efter en dags jobb innan man träffar sina fina, sitta i ett torn och titta ut över staden en oktobernatt utan att frysa, konstnärer som tävlar i knäpphet i varje ledigt galleri, hoppdansa till en håkanlåt i en för liten lägenhet med andra hemlängtande svenskar, technon som dunkar sig in i kroppen tills man är en del av den, nya ansikten avbyter de som försvunnit tillbaka. Allting som stannar i sin bubbla men ändå går så fort.
En svindlande resa mellan toppar och dalar. Ångest och eufori.
Berlin.
Om lite mer än en månad är det slut på vårt äventyr tillsammans (iallafall för denna gång).
Jag tänker inte romantisera detta mer än det mitt huvud redan sett till att göra (det är så lätt att bli nostaglisk). Berlin är en fantastisk stad - lockande och inbjudande för människor från alla världens hörn. Men, som de flesta storstäder har den en kall sida. Från att komma från en relativt liten stad där många vetat ens namn blir man till en ingen.
